Han håller mig i handen

Såg en vän skriva på facebook att hon blir så glad av söndagar och att det är så härligt med ett break från vardagen och att faktiskt ha en lugn dag ägnad åt mer lugna och andliga aktiviteter, en bra medicin för själen! Så sant.

Idag har vi haft en riktig familjeeftermiddag, bara oss tre, och det var mysigt. Inte helt som vi planerat, då vi trodde vi skulle få middagsgäster men vi kom på när middagen var klar att vi missförstått, det är nästa söndag! Aja, vi åt god middag, god dessert och kunde ägna oss åt vår lille "kung" desto mer. Ja kung för att han bestämmer mycket här hemma nuförtiden (trodde trotsåldern kom i typ 2 års-åldern?).

Nu ikväll har jag haft en liten klump i magen, det är så mycket som händer i livet just nu. Min syster är inne på sjukhus med havandeskapsförgiftning och kommer troligen få en liten son ca 2 månader tidigt. Det kommer nog gå bra, men tråkigt att det skulle komma så plötsligt för de, att de inte får den där "bygga bo" tiden ordentligt. Men vi får hjälpa och stötta de så gott vi kan.

I veckan fick vi det jobbiga beskedet, det som man inte helt vågat tänka på, nämligen att nu blir det ingen mer behandling för pappa. Den hjälper inte, cancern sprids ändå. Jag får lust att skrika rätt ut ibland. Oftast håller jag det inom mig, håller mig lugn och försöker tänka positivt men ibland känns det bara så extremt tungt, det gör ont. Men vad hade jag gjort utan evangeliet i mitt liv? Tacksam att jag kan komma till kyrkan varje söndag och få fokusera på det viktiga i livet, ta del av andras starka vittnesbörd och känna sitt eget bränna i sitt bröst. Och kunskapen om att livet inte är slut vid döden, det finns en fortsättning. Och att få känna min himmelske faders kärlek för mig, känna hans tröst. Det tar inte bort smärtan, men det ger mig en hand att hålla i. Och just idag behöver jag den handen extra mycket, för idag känner jag mig så liten och rädd.