Pappa

Jag har inte direkt skrivit regelbundet inne på denna blogg, ofta känner jag att jag inte har något att skriva om. Men det finns något att skriva om, något som är väldigt svårt och tungt att sätta ord på. Min pappa har cancer, i levern. Den där hemska, hänsynslösa sjukdomen som tar så många liv. Han fick det första gången 2008, och då utfördes en lyckad operation. Man tog bort ca 40-50% av levern som sedan växte ut igen och han var cancerfri i nästan exakt två år. Sen kom dagen vi alla bävat för, det var i våras, han hade fått återfall. Denna gång var det lika illa om inte värre men man valde att försöka operera, vilket inte blev en lyckad operation. De kunde inte ta bort någonting av tumören för att den satt så illa till. Istället startades cellgiftbehandling. Och sedan den dagen han blev opererad har vi alla fått höra samma sak om och om igen, det går inte att bota denna cancer som pappa har, man kan prova att hålla den i shack men den är obotlig. Tiden har varit svår att förutse, de sa redan i juni: 3 mån-1, högst 2 år. Men vi har alla haft ett hopp och utövat tro och trott att kanske det kan vara flera år kvar, kanske inte 10 men iallafall några fler än 1-2 år. Idag var en dag som drog ner mitt hopp. Men jag har inte gett upp hoppet det är bara svårare att hålla fast vid det. Behandlingen han fick stoppade upp cancern men pappas kropp blev illa medtagen så för 3 veckor sen beslutades att avsluta behandlingen och ge kroppen vila i 1,5 månad, till mitten av december. Men sen dess har pappa mått dåligt. Han har haft feber och ont. Han har varit inne på sjukhus tror jag 2 gånger. Och idag kom smällen. Han blev inlagd igår och idag fick han svar på prover och ultraljud som tagits. Sen 3 veckor tillbaka har han fått 3 tumörer till i levern. Det är inte klokt! Vi vet inte ännu exakt vad detta kommer innebära men vi har gått in i en ny fas och det verkar ske saker snabbare än vi väntat. Om inte ny behandling sätts igång kommer inte levern klara att fungera länge till. Så därför kör de på med ny behandling redan på torsdag - och vi ber och hoppas att den ska fungera och att pappa inte ska må så extremt dåligt av den. Så idag har det fällts många tårar och Oscar har tittat upp på sin mamma med sina fina hundögon och undrat vad som är fel. Det är först idag jag har "brutit ihop" lite grann... har haft små doser av det tidigare men idag rann bägaren över och då kunde jag inte hålla tårarna borta, men försöker hålla mig stark inför Oscar och även för min och familjens skull. Som jag skrev, jag har inte gett upp hoppet men börjar ändå förstå att det här kan få ett utfall som jag absolut inte önskar och inte helt vet hur jag ska hantera! Men efter att ha skrivit ner lite av min tankar och känslor så känns det bättre och tårarna är torkade för den här gången. Jag hade egentligen inte tänkt skriva så öppet om det här på min blogg men på något vis så kändes det rätt... Det finns något inom mig som hjälper mig och det är min tro på Jesus Kristus och att jag genom min kunskap om hans försoning kan jag känna tröst och det bästa som finns, nämligen frid. Jag känner inte frid hela tiden, långt ifrån, men jag har hela tiden under den här jobbiga tiden fått mina stunder med frid och det har gett mig en fristad och hjälpt mig att kunna jobba vidare med allt som inte stannar upp bara för att pappa är sjuk. Jag vet också innerst inne att det kommer bli bra, på något vis, jag är övertygad om det men man vill ju helst att det ska vara på det sätt som jag önskar, nämligen att jag får ha min pappa kvar och Oscar sin morfar, men ännu en viktig insikt jag kommit fram till är; ske Guds vilja, och be om den friden och kraften som jag och min familj behöver, och inte minst pappa behöver.