Pappa fick behandling igår :)

Jag hoppar lite fram och tillbaka mellan olika teman här inne. Faktum är att man inte alltid orkar tänka och skriva om det jobbiga som pågår. Ibland är det skönt att fokusera på helt andra saker, även om det ju inte går helt och hållet i verkligheten, det ligger där i bakgrunden och gnager precis hela tiden. Men förra veckan var oerhört tung. Pappa mådde dåligt och hade såpass dåliga värden att de inte kunde behandla, och vi vet att utan behandling kan cancern sprida sig snabbt snabbt snabbt, först skulle han fått behandling på torsdagen veckan innan, sen i måndags förra veckan, sen i onsdags, sen i fredags men det gick aldrig, just för att det var alltför dåliga värden. Men igår fick han behandling och vi blev alla så glada och tacksamma! Faktum är att mamma kände sig mer optimistisk i lördags och det smittade av sig så att vi alla hade mer hopp och tro på att han skulle få behandling igår, och så fick han det. Så idag tänker jag positivt och det är härligt. Hoppas man får stanna kvar i den bubblan länge. Och snart så är vi hemma och ska fira jul och det längtar jag verkligen till. Nu ska jag laga middag till mina pojkar och mig själv, sen är det mathandling som gäller, för vårt kylskåp ekar tomt!

Julverkstad

Idag har vi varit på julverkstad hemma hos mina goa svärföräldrar! Alla Espens syskon var där och det har varit en riktigt mysig dag med pepparkaksbak, pepparkakshus-dekorering, julmusik, glada barn, god mat och trevligt sällskap. Det bli ju huset fullt och en hel del barn som springer runt men det är bara härligt att det är liv och Oscar ser man knappt från att man går in genom dörren till man ska åka hem, finns alltid någon som vill leka eller bära honom, helt okej för mig! :) Espens syster tog lite familjebilder på oss, faktiskt de första vi tagit. Blev fina tycker jag.

4 år i dag!

Idag när jag vaknade så kände jag mig lycklig och tacksam. Jag har en underbar man och idag har jag varit hans fru i 4 år! Jag tycker att kärleken växer för varje år. Nu har vi ju också blivit föräldrar, och det fördjupar och förändrar kärleken till varandra och sin egna lilla familj. Jag har turen som har en snäll, ambitiös, smart, rolig, duktig, snygg, andlig, trygg och kärleksfull man.

Och när jag nu precis smakade på chokladpralinen med vit jordgubbstryffel inuti, så blev jag till och med ännu mer lycklig och tacksam! :)

Vaccin och en resa hem till pappa

Igår hade vi Oscars 1 års kontroll och allt verkar bra med lillkillen. Han väger 10,2 kilo, är 77 cm lång och vinkar, klappar händerna, kryper, står (och går när han önskar), har precis börjat lära sig klättra (hjälp!), äter smörgås själv och vill gärna smaka på mamma och pappas mat (bara inte gräddtårta!), säger mamma, pappa och "boop boop" som vi inte är helt säkra på vad det betyder, men han säger det ofta... min gissning är att det betyder titta. Han skulle också vaccineras vilket han skötte utmärkt. Inte en endaste liten tår. Men igår kväll kom den griniga killen fram... och idag har han haft feber men leker och äter och sover ganska normalt ändå. Just i denna stund sover han i sin sköna vagn på balkongen och jag passar på att skriva när chansen ges. Jag är så glad och tacksam att jag får lov att vara mamma till Oscar, han skänker mig så otroligt mycket kärlek och lycka. Jag är speciellt tacksam att jag har honom just nu, då det är en svår tid, för han ser till att jag har fullt upp, det är lättare att ta tag i vardagens göromål och inte tänka för mycket, hela tiden. Sen att han är så söt och får mig att skratta och hjärtat att bubbla över ofta hjälper ju inte minst!

Men jag ska få några dagar med min familj, bara jag. Det ska bli bra. Jag behöver det. Imorgon åker jag till Stockholm och stannar till lördag. Jag ska passa på att gå till templet och annars bara vara och umgås med min familj. Och jag ska krama min pappa så mycket jag bara kan! I söndags när det var fars dag så funderade jag på vad jag kunde ge till pappa, jag var ju inte där så visste att det skulle bli när jag kommer dit imorgon och det jag "gav" till honom var en önskan att han och jag ska gå till templet tillsammans, om han har ork till det. Espen som är fantastisk kommer ta ledigt en dag från jobbet. Vi har tur som har hans familj i närheten och tante Cecilie kommer och passar på torsdag då Espen var tvungen att jobba. Så jag hoppas att Oscar ska sköta sig bra och låter Espen sova bra på natten så han ska orka med dagarna! Men jag är säker på att de kommer få fina och roliga dagar tillsammans, jag tycker det känns lite jobbigt att lämna Oscar för första gången i flera dagar men att få komma hem just nu känns absolut viktigast och väldigt bra!

Nu är Oscar vaken så det blev allt för den här gången. Tack för alla tröstande, fina kommentarer ni skrivit, det värmer!

Kram

Pappa

Jag har inte direkt skrivit regelbundet inne på denna blogg, ofta känner jag att jag inte har något att skriva om. Men det finns något att skriva om, något som är väldigt svårt och tungt att sätta ord på. Min pappa har cancer, i levern. Den där hemska, hänsynslösa sjukdomen som tar så många liv. Han fick det första gången 2008, och då utfördes en lyckad operation. Man tog bort ca 40-50% av levern som sedan växte ut igen och han var cancerfri i nästan exakt två år. Sen kom dagen vi alla bävat för, det var i våras, han hade fått återfall. Denna gång var det lika illa om inte värre men man valde att försöka operera, vilket inte blev en lyckad operation. De kunde inte ta bort någonting av tumören för att den satt så illa till. Istället startades cellgiftbehandling. Och sedan den dagen han blev opererad har vi alla fått höra samma sak om och om igen, det går inte att bota denna cancer som pappa har, man kan prova att hålla den i shack men den är obotlig. Tiden har varit svår att förutse, de sa redan i juni: 3 mån-1, högst 2 år. Men vi har alla haft ett hopp och utövat tro och trott att kanske det kan vara flera år kvar, kanske inte 10 men iallafall några fler än 1-2 år. Idag var en dag som drog ner mitt hopp. Men jag har inte gett upp hoppet det är bara svårare att hålla fast vid det. Behandlingen han fick stoppade upp cancern men pappas kropp blev illa medtagen så för 3 veckor sen beslutades att avsluta behandlingen och ge kroppen vila i 1,5 månad, till mitten av december. Men sen dess har pappa mått dåligt. Han har haft feber och ont. Han har varit inne på sjukhus tror jag 2 gånger. Och idag kom smällen. Han blev inlagd igår och idag fick han svar på prover och ultraljud som tagits. Sen 3 veckor tillbaka har han fått 3 tumörer till i levern. Det är inte klokt! Vi vet inte ännu exakt vad detta kommer innebära men vi har gått in i en ny fas och det verkar ske saker snabbare än vi väntat. Om inte ny behandling sätts igång kommer inte levern klara att fungera länge till. Så därför kör de på med ny behandling redan på torsdag - och vi ber och hoppas att den ska fungera och att pappa inte ska må så extremt dåligt av den. Så idag har det fällts många tårar och Oscar har tittat upp på sin mamma med sina fina hundögon och undrat vad som är fel. Det är först idag jag har "brutit ihop" lite grann... har haft små doser av det tidigare men idag rann bägaren över och då kunde jag inte hålla tårarna borta, men försöker hålla mig stark inför Oscar och även för min och familjens skull. Som jag skrev, jag har inte gett upp hoppet men börjar ändå förstå att det här kan få ett utfall som jag absolut inte önskar och inte helt vet hur jag ska hantera! Men efter att ha skrivit ner lite av min tankar och känslor så känns det bättre och tårarna är torkade för den här gången. Jag hade egentligen inte tänkt skriva så öppet om det här på min blogg men på något vis så kändes det rätt... Det finns något inom mig som hjälper mig och det är min tro på Jesus Kristus och att jag genom min kunskap om hans försoning kan jag känna tröst och det bästa som finns, nämligen frid. Jag känner inte frid hela tiden, långt ifrån, men jag har hela tiden under den här jobbiga tiden fått mina stunder med frid och det har gett mig en fristad och hjälpt mig att kunna jobba vidare med allt som inte stannar upp bara för att pappa är sjuk. Jag vet också innerst inne att det kommer bli bra, på något vis, jag är övertygad om det men man vill ju helst att det ska vara på det sätt som jag önskar, nämligen att jag får ha min pappa kvar och Oscar sin morfar, men ännu en viktig insikt jag kommit fram till är; ske Guds vilja, och be om den friden och kraften som jag och min familj behöver, och inte minst pappa behöver.

Sömn... vad är det?!?

Vi provar en gång till... senaste 2 veckorna har Oscar varit jätte jobbig på nätterna. Han har vaknat hur ofta som helst och när han väl sovit har det varit på en av oss eller att vi bär och vaggar honom. Man blir ju tokig när man inte får sova så idag efter många olika försök på olika metoder så kör vi än en gång lära-sig-somna-själv metoden, dsv vi la honom helt vaken sa god natt och gick ut, och gissa vad som hände då? Jo Oscar somnade utan ett ljud! Jag förstår inte hur det gick till... kan säkert kalla det en engångsföreteelse men ack så skönt det var att ha en så lugn och harmonisk läggning. I helgen slutade jag även att amma honom innan sovdags så nu badar han och sen får han välling i soffan, vi håller kvällsbön och sjunger en sång och så är det god natt och så får han amma igen först på morgonen. Nu hoppas vi att vi får ordning på sovrutinerna en gång för alla, för den här familjen behöver soooooova! För övrigt så ska jag njuuta av att vara lite mer fri (dvs inte behöva lägga Oscar varje kväll) och ha en trevlig kväll utanför hemmet på onsdag OCH på fredag kväll, fantastiskt!

Sjukstuga här hemma!

Usch! Maginfluensa är inte roligt. Det började med älskade Oscar som natt till tisdag blev sjuk och stackars lilla pojken mådde såå dåligt. Så igår var en minst sagt jobbig dag med en sjuk, grinig, slapp pojke. Men mycket mys blev det och det var ju nått positivt mitt i allt elände. Vi skulle ju egentligen flyga till Stockholm igår men det fick vi snabbt boka om, kunde dock inte avboka så resan blev ombokad till fredag. Sen var det min tur idag... usch och fy och blä, maginfluensa är det värsta jag vet! Men det verkar som att jag fick en effektiv variant (har haft 10 förfärliga timmar men nu mår jag lite bättre och har fått i mig lite vätska och några marie kex!) Och precis när jag började känna mig liiiite bättre satte det igång för Espen, så håll er borta från oss smittobärare! Nu hoppas vi att det bara ska framåt och att vi alla ska må bättre/bra imorgon. Jag och Oscar kan inte åka till Stockholm om vi bär med smittrisk, det är alltför riskfyllt för pappa som just nu genomgår cellgifter. Så förhoppnigsvis är det över för vår del och bara att bygga upp krafter till fredag. Nu ska jag krypa ner och förhoppningsvis få en god natts sömn!