Vaccin och en resa hem till pappa

Igår hade vi Oscars 1 års kontroll och allt verkar bra med lillkillen. Han väger 10,2 kilo, är 77 cm lång och vinkar, klappar händerna, kryper, står (och går när han önskar), har precis börjat lära sig klättra (hjälp!), äter smörgås själv och vill gärna smaka på mamma och pappas mat (bara inte gräddtårta!), säger mamma, pappa och "boop boop" som vi inte är helt säkra på vad det betyder, men han säger det ofta... min gissning är att det betyder titta. Han skulle också vaccineras vilket han skötte utmärkt. Inte en endaste liten tår. Men igår kväll kom den griniga killen fram... och idag har han haft feber men leker och äter och sover ganska normalt ändå. Just i denna stund sover han i sin sköna vagn på balkongen och jag passar på att skriva när chansen ges. Jag är så glad och tacksam att jag får lov att vara mamma till Oscar, han skänker mig så otroligt mycket kärlek och lycka. Jag är speciellt tacksam att jag har honom just nu, då det är en svår tid, för han ser till att jag har fullt upp, det är lättare att ta tag i vardagens göromål och inte tänka för mycket, hela tiden. Sen att han är så söt och får mig att skratta och hjärtat att bubbla över ofta hjälper ju inte minst!

Men jag ska få några dagar med min familj, bara jag. Det ska bli bra. Jag behöver det. Imorgon åker jag till Stockholm och stannar till lördag. Jag ska passa på att gå till templet och annars bara vara och umgås med min familj. Och jag ska krama min pappa så mycket jag bara kan! I söndags när det var fars dag så funderade jag på vad jag kunde ge till pappa, jag var ju inte där så visste att det skulle bli när jag kommer dit imorgon och det jag "gav" till honom var en önskan att han och jag ska gå till templet tillsammans, om han har ork till det. Espen som är fantastisk kommer ta ledigt en dag från jobbet. Vi har tur som har hans familj i närheten och tante Cecilie kommer och passar på torsdag då Espen var tvungen att jobba. Så jag hoppas att Oscar ska sköta sig bra och låter Espen sova bra på natten så han ska orka med dagarna! Men jag är säker på att de kommer få fina och roliga dagar tillsammans, jag tycker det känns lite jobbigt att lämna Oscar för första gången i flera dagar men att få komma hem just nu känns absolut viktigast och väldigt bra!

Nu är Oscar vaken så det blev allt för den här gången. Tack för alla tröstande, fina kommentarer ni skrivit, det värmer!

Kram

Pappa

Jag har inte direkt skrivit regelbundet inne på denna blogg, ofta känner jag att jag inte har något att skriva om. Men det finns något att skriva om, något som är väldigt svårt och tungt att sätta ord på. Min pappa har cancer, i levern. Den där hemska, hänsynslösa sjukdomen som tar så många liv. Han fick det första gången 2008, och då utfördes en lyckad operation. Man tog bort ca 40-50% av levern som sedan växte ut igen och han var cancerfri i nästan exakt två år. Sen kom dagen vi alla bävat för, det var i våras, han hade fått återfall. Denna gång var det lika illa om inte värre men man valde att försöka operera, vilket inte blev en lyckad operation. De kunde inte ta bort någonting av tumören för att den satt så illa till. Istället startades cellgiftbehandling. Och sedan den dagen han blev opererad har vi alla fått höra samma sak om och om igen, det går inte att bota denna cancer som pappa har, man kan prova att hålla den i shack men den är obotlig. Tiden har varit svår att förutse, de sa redan i juni: 3 mån-1, högst 2 år. Men vi har alla haft ett hopp och utövat tro och trott att kanske det kan vara flera år kvar, kanske inte 10 men iallafall några fler än 1-2 år. Idag var en dag som drog ner mitt hopp. Men jag har inte gett upp hoppet det är bara svårare att hålla fast vid det. Behandlingen han fick stoppade upp cancern men pappas kropp blev illa medtagen så för 3 veckor sen beslutades att avsluta behandlingen och ge kroppen vila i 1,5 månad, till mitten av december. Men sen dess har pappa mått dåligt. Han har haft feber och ont. Han har varit inne på sjukhus tror jag 2 gånger. Och idag kom smällen. Han blev inlagd igår och idag fick han svar på prover och ultraljud som tagits. Sen 3 veckor tillbaka har han fått 3 tumörer till i levern. Det är inte klokt! Vi vet inte ännu exakt vad detta kommer innebära men vi har gått in i en ny fas och det verkar ske saker snabbare än vi väntat. Om inte ny behandling sätts igång kommer inte levern klara att fungera länge till. Så därför kör de på med ny behandling redan på torsdag - och vi ber och hoppas att den ska fungera och att pappa inte ska må så extremt dåligt av den. Så idag har det fällts många tårar och Oscar har tittat upp på sin mamma med sina fina hundögon och undrat vad som är fel. Det är först idag jag har "brutit ihop" lite grann... har haft små doser av det tidigare men idag rann bägaren över och då kunde jag inte hålla tårarna borta, men försöker hålla mig stark inför Oscar och även för min och familjens skull. Som jag skrev, jag har inte gett upp hoppet men börjar ändå förstå att det här kan få ett utfall som jag absolut inte önskar och inte helt vet hur jag ska hantera! Men efter att ha skrivit ner lite av min tankar och känslor så känns det bättre och tårarna är torkade för den här gången. Jag hade egentligen inte tänkt skriva så öppet om det här på min blogg men på något vis så kändes det rätt... Det finns något inom mig som hjälper mig och det är min tro på Jesus Kristus och att jag genom min kunskap om hans försoning kan jag känna tröst och det bästa som finns, nämligen frid. Jag känner inte frid hela tiden, långt ifrån, men jag har hela tiden under den här jobbiga tiden fått mina stunder med frid och det har gett mig en fristad och hjälpt mig att kunna jobba vidare med allt som inte stannar upp bara för att pappa är sjuk. Jag vet också innerst inne att det kommer bli bra, på något vis, jag är övertygad om det men man vill ju helst att det ska vara på det sätt som jag önskar, nämligen att jag får ha min pappa kvar och Oscar sin morfar, men ännu en viktig insikt jag kommit fram till är; ske Guds vilja, och be om den friden och kraften som jag och min familj behöver, och inte minst pappa behöver.

Sömn... vad är det?!?

Vi provar en gång till... senaste 2 veckorna har Oscar varit jätte jobbig på nätterna. Han har vaknat hur ofta som helst och när han väl sovit har det varit på en av oss eller att vi bär och vaggar honom. Man blir ju tokig när man inte får sova så idag efter många olika försök på olika metoder så kör vi än en gång lära-sig-somna-själv metoden, dsv vi la honom helt vaken sa god natt och gick ut, och gissa vad som hände då? Jo Oscar somnade utan ett ljud! Jag förstår inte hur det gick till... kan säkert kalla det en engångsföreteelse men ack så skönt det var att ha en så lugn och harmonisk läggning. I helgen slutade jag även att amma honom innan sovdags så nu badar han och sen får han välling i soffan, vi håller kvällsbön och sjunger en sång och så är det god natt och så får han amma igen först på morgonen. Nu hoppas vi att vi får ordning på sovrutinerna en gång för alla, för den här familjen behöver soooooova! För övrigt så ska jag njuuta av att vara lite mer fri (dvs inte behöva lägga Oscar varje kväll) och ha en trevlig kväll utanför hemmet på onsdag OCH på fredag kväll, fantastiskt!

Sjukstuga här hemma!

Usch! Maginfluensa är inte roligt. Det började med älskade Oscar som natt till tisdag blev sjuk och stackars lilla pojken mådde såå dåligt. Så igår var en minst sagt jobbig dag med en sjuk, grinig, slapp pojke. Men mycket mys blev det och det var ju nått positivt mitt i allt elände. Vi skulle ju egentligen flyga till Stockholm igår men det fick vi snabbt boka om, kunde dock inte avboka så resan blev ombokad till fredag. Sen var det min tur idag... usch och fy och blä, maginfluensa är det värsta jag vet! Men det verkar som att jag fick en effektiv variant (har haft 10 förfärliga timmar men nu mår jag lite bättre och har fått i mig lite vätska och några marie kex!) Och precis när jag började känna mig liiiite bättre satte det igång för Espen, så håll er borta från oss smittobärare! Nu hoppas vi att det bara ska framåt och att vi alla ska må bättre/bra imorgon. Jag och Oscar kan inte åka till Stockholm om vi bär med smittrisk, det är alltför riskfyllt för pappa som just nu genomgår cellgifter. Så förhoppnigsvis är det över för vår del och bara att bygga upp krafter till fredag. Nu ska jag krypa ner och förhoppningsvis få en god natts sömn!

Redo att åka till kyrkan

Nu ska vi åka till kyrkan och Oscar är GLAD för det som ni ser! :) Idag är inte farmor och farfar i vår församling så då blir det extra svårt för mig att få med sig nått av mötena (Espen är i biskopsrådet och han ser man inte mycket av på söndagar) men vi kan ju alltid hoppas att Oscar sitter helt tyst och stilla i mitt knä i tre timmar, knappast! ;)

På tisdag flyger vi till Stockholm, jag och Oscar. Vi ska vara där i en vecka och vi längtar! :) Det var på tiden med en liten Sverige dos och inte minst familjen Nilsson dos. Kan ju bara hoppas att flygresan den här gången ska gå bättre än förra mardrömsresan. Men jag tror det ska gå bra! Önskar er en härlig söndag!

Äpple

Häromdagen läste jag i en bok om frukt för Oscar, och så tog jag fram ett äpple, en apelsin och en banan som han fick titta på och hålla i. Äpplet var helt klart favoriten, och jag upprepade vad det heter ett antal gånger och så plötsligt säger Oscar: ä-ble! Det lät precis som han sa just äpple, han härmar mycket just nu så det är kanske möjligt?! (jag ser nu att Oscars body med päron på matchar temat perfekt!)

Just nu är pappa Espen på jobbresa i Stockholm så jag och Oscar leker själva här hemma. Vi skulle ju givetvis väldigt gärna följt med till Stockholm men det blev lite snabbt bestämt alltihop så vi stannade hemma. Men vi åker nog dit i slutet av September för Oscar behöver en dos av mormor och morfar nu! Och jag behöver nog en dos av mamma och pappa också :) Idag fick vi ett svar om hur behandlingen gått för pappa... det har gett lite verkan och fått tumören att stanna upp i detta skede så de fortsätter att behandla vidare fram till december så får vi se hur det ser ut då! Så vi har inte gett upp hoppet!

Nu ska jag ta upp en nyvaken Oscar och mysa med honom!

10 månader gick väldigt fort!

I onsdags var det Oscars 10 månaders dag. Jag kan inte förstå att jag har en 10 månaders bebis, snart en 1 åring, tiden går så väldigt fort. Senaste två veckorna har Oscar somnat på mitt bröst flera gånger och när han är nyvaken vill han mysa med sin mamma och det är underbart! Han älskar att stå och till och med gå lite runt med hjälp av möbler, han är en hejare på att krypa och det går undan, han älskar att krypa in i badrummet och dra ut alla blöjor, salvor och allt annat han kan få tag i, han älskar köket och att dra ut alla lådor och öppna alla skåp och detta medför en något svettig mamma som samtidigt som hon lagar middag försöker förhindra små olyckor (jag vet att man kan sätta säkerhetslås på lådor och skåp, men vi har inte haft verktyg eller tid att sätta upp det men i helgen ska det upp!), han älskar att dansa och att sjunga, han vill ofta leka och skoja och att höra Oscar tjuta av skratt är inte ovanligt och det gör mig lycklig, han och pappa har egentid varje kväll (i stort sett) när Espen läser saga och sen badar Oscar innan det är sovdags. Oscar gillar att amma (vet inte vad som hände, han protesterade ju högt såå länge men jag gav mig inte och som sagt nu är det det bästa han vet) och gör det ofta både på dagen och natten, men vi har en liten plan om att gradvis minska på amningen nu, mera sömn åt familjen är min plan! Oscar har ju också fått sin reflux diagnos och får medicin varje kväll, vi vet inte om det hjälper ännu men vi provar ett litet tag och så tar vi en liten utvärdering. Vi satsar på att han ska växa ur det här. Men trots att han är en del plågad av obehaglig syra så är ju våran pojke stort sett alltid glad (med vissa undantag; blöjbyte, övertrött, tvingas sitta still för länge!) och det är vi såå tacksamma för! Så när jag ser tillbaka på de senaste 10 månaderna gör jag det med ett leende på läpparna och är så tacksam för vår solstråle som nu är en del av vår lilla familj! Mamma och pappa älskar dig Oscar!